Lullaan

världen suger ganska ofta asså.. det känns som det oftare är något terrible som händer än nåt bra. folk dör alldeles för ofta i förtid. de två pojkarna som blev mördade av sin pappa på 108an tex. deras dödsannons var i tidningen idag.

men det värsta av allt är att min lagmamma ringer mig på jobb, gråter och berättar att en pappa i laget dött, 48 år. helt oväntat. jag har gått runt i en dimma hela dan och känt mig hjälplös. sen när dom samlades på träningen för att snacka så kunde jag inte va där och kramas. mamman kom och handlade med tårar nerför ansiktet. jag fick en klump i magen och visste verkligen inte vad jag skulle säga. finns väl egentligen inte nåt man kan säga...

inte har jag kunnat gråta än heller. det kommer väl när jag minst anar det hoppas jag. måste släppa på trycket. jag känner mig väldigt down. tänker på familjen helatiden.

synd man inte kan supa bort vettet denne helgen.