Lullaan

nä, nu överdramatisera jag överskriften. menjag ska aldrig underskatta vädrets utrotningsmetoder. vädret är en ond sak som vill utrota allt levande.

igår var jag taxi. så kom vi till ett rödljus, jag körde i 30 kanske och släppte gasen. då börjar bilen sladda åt vänster ut på andra körbanan. fyllona i min bil, aka jenny och helena, började skrika. det enda som for genom mitt huve var att inte tvärnita så jag touchade bromsen och fick över bilen på rätt sida. men då var vi istället påväg in i trafikljusstolpen. paniken växte och jag krängde ratten fram och tillbaka precis som på halkan för två mån sen haha. vi undkom stolpen men var nu påväg ut i korsningen mot rött.

mitt hjärta har aldrig slått så fort. jenny skriker något jag inte hör och helena sitter där bak och skriker hur duktig jag är som undkom stolpen och att detta klarar vi. själv börjar jag se scenarion hur vi krockar med andra bilar och jag känner gråten komma.

tillslut tar jag ner kopplingen och bromsar mjukt och blå blixten stannar snällt. dock har vi kommit över spärrlinjen och står en bit in i korsningen men vem bryr sig om lagar och regler när man haft en nära döden upplevelse?

nu överdramatisera jag igen, men nära krockupplevelse i 20-30.
sen körde jag i 20 hela vägen med hjärtat i halsgropen.