Lullaan

det enda som får upp mig ur sängen på morgonen är att jag har en vuxen plikt att gå till jobbet. men stora delar av mig vill ligga kvar och låtsas som om jag fortfarande är ett barn och gömma mig under täcket från alla bekymmer. fast jag känner mig som ett barn ibland så måste jag leka vuxen och ta tag i saker. jag önskar jag var peter pan.

att ljuga folk rakt upp i ansiktet är inget jag tycker om. men det har blivit alldeles för ofta på senaste.

jag vet att andra har det så jävla mycket värre men man får tycka synd om sig själv ibland.